I det gamla bondesamhället var lerkrus viktiga i hushållet. Problemet var att de var sköra och gick lätt sönder. När de sprack lagades de genom att man lindade näver eller rötter som en korg rund dem.

På 1600-talet blev det i södra Europa allt vanligare att man lagade lerkärl med hjälp av ståltråd. Det var kringvandrande "fixare" som för ett mål mat eller för en övernattning utförde detta arbete. Snart utvecklades tekniken till rent trådarbete, som fortfarande utfördes av kringvandrande vagabonder. Tekniken spreds norrut och efterhand även till Skandinavien, där vagabonderna kom att gå under beteckningen luffare.

Luffarna var oftast udda och utstötta människor. De vandrade mellan byarna på landsbygden, övernattade i ladugårdar och på höskullar eller sov vid ugnen på något tegel- eller glasbruk. Som betalning betalning kunde de på bruken göra något enklare dagsverke som att köra fram ved till ugnarna eller liknande. De stannade aldrig länge utan drog vidare.

Ute på gårdarna betalade luffarna oftast för mat och husrum genom arbete. En del av luffarna hade rustat sig med ståltråd ock ett par tänger och blev så småningom att bli riltigt skickliga på sitt speciella hantverk. Luffarnas produkter blev omtyckta och efterfrågade även i städerna. Blomstringsperioden var under 1800-talet. Det var då flera uppfinningar kom bla vedspisen som gjorde att matlagningsmetoderna förändrades. Detta innebar att man behövde nya typer av hushållsredskap såsom vispar, silar och korgar. 

Marterialet i de flesta trådarbeten var förtennad ståltråd. Förtenningen skavdes bort ganska fort och föremålen började rosta. När andra material kom fram på mitten av 1900-talet såsom rostfri plåt och senare plast försvann efterfrågan på trådarbeten.

Källa: Luffarslöjd och andra trådarbeten av Gert Ljungberg, Inger A:son Ljungberg och Petronella Ljungberg